Vad har Chuck Norris vs. communism med finkultur och demokrati att göra? Mycket mer än vad ni skulle kunna tro. På senare tid har flera olika kulturdebatter pågått kring vad som är bra respektive dålig kultur, speciellt för unga. Vilka filmer bör unga få se? Vilka böcker är lämpliga att läsa? Vilka former av representation bör vi ha i dagens samhälle?
Ett utmärkt exempel till samtala kring detta är filmen Chuck Norris vs. Communism.
Filmen beskrevs så här, då den tävlade på Stockholm Film Festival:
“En hyllning till filmens betydelse under kommunistregimen i Rumänien på 80-talet, där actionhjälten Chuck Norris blev en symbol för frihet i många hem. Delvis tack vare Irina, en översättare i censurkommittén som dubbade västerländska VHS-filmer på fritiden. Genom dokumentären får man en inblick i verkligheten innanför järnridån.”
Filmen kan just nu ses på svenska Netflix och det är en film som i hög grad berör hur man i ett totalitärt samhälle bestämde vad som var bra kultur, vad som var lämplig kultur och vilka som skulle få konsumera denna kultur. Det är en dokumentärfilm – liksom en propagandafilm.
Men vad är då en propagandafilm? På Wikipedia definieras det på följande sätt:
“Propaganda (av det latinska propagare, ‘fortplanta’, ‘utbreda’), är ett meddelande eller en framställning som är avsedd att föra fram en agenda, ett visst budskap eller väcka positiva eller negativa känslor för något (politik, policy, religion, uppfattning, förändring, vara, tjänst, etc.) eller någon (politisk, religiös eller annan kandidat till eller innehavare av ämbete, befattning, position eller tjänst). Den som sänder budskapet är som regel part i målet. Syftet är således inte att informera utan att påverka, och innehållet brister ofta i saklighet, är avsiktligt ofullständigt, vinklat eller rentav falskt.”
Utifrån denna definition är de flesta dokumentärfilmerna även propagandafilmer.
Som barn till östeuropeiska föräldrar, med flera filmare i släkten och som arbetandes som filmpedagog på Folkets Bio – så är detta en film som på väldigt många binder samman min bakgrund med mitt nuvarande jobb. Allra mest är det ändå en fascinerande film om just filmmediets genomslag. Om hur film kan skapa mening, film som i väst ansågs vara dålig, kvinnoförnedrande, rasistisk och kapitalistisk smörja. När jag skriver väst, menar jag givetvis inte hela västvärlden utan framför allt kulturvänstern.
Det är oerhört spännande att se hur rumäner berättar om hur mycket film betydde för dem. Filmer som vi arbetade med inom Folkets Bio men som betraktades som extremt suspekta hos vissa grupper. Vi talar nu om filmer som Dirty Dancing, Die Hard, Terminator och Pretty Woman. Filmer man egentligen inte borde arbeta med, då de var våldsamma, kvinnoförnedrande, rasistiska och kapitalistisk smörja. Man skulle arbeta med andra filmer, filmer som hade ett ”bättre budskap”, som visade upp ”den verkliga världen”. Men för många rumäner hade dessa filmer ett värde, i alla fall enligt dokumentären Chuck Norris vs. Communism. Inte bara hade de ett värde, i det totalitära samhället blev filmerna ett verktyg till motstånd. Men det var då. Rumänien är numera en del av EU. Många av ovan nämnda skräpfilmer anses idag vara klassiker som man kan skriva akademiska uppsatser och doktorsavhandlingar om. Nu är nu. Och i nutidens Sverige uppkommer frågorna igen: Vad är bra film? Vad är propaganda? Vad är kultur? Vad är accepterat i dagens samhälle?
På Folkets Bio Filmpedagogerna har vi ständigt haft en utgångspunkt: Att arbeta med den kultur barnen själva väljer. Att ständigt försöka förstå vad är det i en berättelse som attraherar barnen och ungdomarna. Att ge verktyg till de unga, så att de blir mediekunniga. Så att de själva kan skapa mening och sätta ord på sina upplevelser. När vi enbart hade teoretiska föreläsningar var detta en av mina favoritkommentarer efter en föreläsning: ”Tack, du har förstört mitt filmseende. Jag kommer aldrig se på film på samma sätt och jag kommer nog sluta se på t.ex. Chuck Norris-rullar”. Numera när vi även gör film, ser jag allt mer att de även lyckats använda sina kunskaper till att kunna berätta egna berättelser.
Så när kulturdebatter går av olika slag, om vilken sorts kultur man skall konsumera som barn och ungdom. Då känns det som att vår utgångspunkt – att sätta film i ett sammanhang, att tala som sina kulturupplevelser och att alltid utgå från vad eleverna ser – är rätt väg att gå. Det blir att ta barnens upplevelser och kultur på allvar. Vem är jag som vuxen att bestämma åt barn och unga, att det här är bra och nyttigt för dem. Nutidens skräp kan bli framtidens konst. Eller att det som vissa betraktade som smörja, kunde bli till motstånd och revolution i en totalitär stat som i filmen: Chuck Norris v. Communism.
