Använd Hunger games till att samtala om aktuella händelser som terrorattackerna i Paris/Beirut samt inbördeskriget i Syrien.

Använd Hunger games till att samtala om aktuella händelser som terrorattackerna i Paris/Beirut samt inbördeskriget i Syrien.

Vad händer om det är de goda som gör de vidrigaste dåden? Som dödar flest människor? Vilka ska man hålla på då? Hur ska man leva vidare?

Hur kan man diskutera det som hänt i slutet av förra veckan i skolan? I Beirut? I Paris?

Hur diskuterar man kriget i Syrien och ISIS? Vad händer där? Går det att enkelt förklara?

När Hunger games-trilogin kom ut som böcker – var det innan allt ovan nämnda. Ändå är dessa böcker och dess efterföljande filmer passar perfekt till samtal i skolan om vår värld av idag. För både böckerna och filmerna har främst en ung publik som målgrupp. Bakgrunden till varför böckerna skrevs är mångfacetterat. Författarinnan Suzanne Collins undrade vad som skulle hända om man uppdaterade berättelsen om Minotauren på Kreta till en framtida värld. Men orsaken till varför hon överhuvudtaget skrev berättelserna var att hon skrämdes av hur krig idag medialiseras. Hur vi idag lever i en värld där krig är som ett underhållningsprogram, så som Hungerspelen presenteras i berättelsen. Där vi sällan får se krigets effekter, offer eller ges bakgrund. I ett krig finns alltid minst två sidor. I ett inbördeskrig som t.ex. i Syrien – vilka är goda? Vilka är onda?

I Hunger games-berättelsen så är det till ytan tydligt vilka som är goda. Det är svart och vitt. Men ju längre serien går desto tydligare blir det att gråskalan är bra mycket större än svart och vitt.

I Hunger games värld har alla förlorat någon de älskar, och alla drivs av hämnden, snarare än att få slut på lidandet. Hela filmen igenom upprepas det som ett mantra: Det är president Snow som är skyldig. Han måste dö. Det är bara om han dör som detta lidande och krig kan sluta. Men så enkelt är det inte i filmens Panem, så enkelt är det inte i Syrien. Vilka är goda och onda i inbördeskriget i Syrien? Vill man att Assad skall besegra ISIS? Säkert, vill många det. Men vill vi verkligen ha Assad kvar vid makten? Vad är då alternativen?

För att upprepa frågorna från början av texten: Vad händer om det är de goda som gör de vidrigaste dåden? Som dödar flest människor? Vilka ska man hålla på då? Hur ska man leva vidare?

Vilket för oss till Beirut och Paris. Två självmordattacker – dag på dag. Båda utförda av ISIS. I Beirut dog 41 och 200 skadades, i Paris dog minst 129 och 350 skadades. Det som hände i Beirut fick mindre medial uppmärksamhet. Som orsak till detta kan man ange flera orsaker. Geografisk och kulturell närhet till Paris är större i Sverige. Ett av offren var svenskt (i Paris), det är ovanligare med religiöst motiverade självmordsattacker i Paris än i Beirut. Samtidigt var båda terrordåden riktade mot en civil befolkning. Det är i detta sammanhang som Hunger Games-berättelserna blir riktigt intressanta för att diskutera komplexa problem som inbördeskrig, media och rapportering från konflikter.

Hunger games filmerna är även intressanta att diskutera i jämförelse med böckerna. För i böckerna finns ju en kritik i att titta på när barn dödar varandra som underhållning. I filmerna kommer man inte ifrån detta faktum, att det är just det man själv gör. I de senare delarna av böckerna kommer propagandan in. Hur skapar man mediestrategier i ett krig med hjälp av propaganda? Eller det faktum att man faktiskt inte kan vinna krig utan propaganda. Men i böckerna får vi ju inte se propagandan. Eller källan till det som senare används som propaganda. I filmerna är det ju så att vi själva får se och uppleva händelserna som blir propaganda. På grund av detta kan vi ju diskutera propagandans roll, funktion och påverkan. Vi får se händelserna, vi får se hur de klipps samman till propaganda och vi får slutligen se hur denna propaganda fungerar på publiken – både i salongen och i filmens handling. Så använd gärna dessa exempel – framförallt från båda Mockingjay-filmerna i klassrummet.

I dessa tider då representation i kulturen så ofta diskuteras är Mockingjay-filmerna spännande. För det intressanta i Hunger games-berättelserna är ju att just representation i form av genus eller etnicitet inte egentligen spelar roll. Det handlar om klassmotsättningar. Boken är väldigt vag gällande etnisk beskrivning. I filmen ser vi den. Hungerspelen gör ingen skillnad på kvinna och man. En av både kön väljs till spelen. Både kvinnor och män vinner. I kampen mot huvudstaden däremot är det en gemensam kamp där de fattiga kämpar mot de rika. Men vi kan fortfarande räkna kön och etnicitet när vi ser filmen – och i form av representation så är Hunger games ett utmärkt exempel på hur väldigt diversifierad representation faktiskt även kan sälja mycket biljetter.

Vad händer om det är de goda som gör de vidrigaste dåden? Som dödar flest människor? Vilka ska man hålla på då? Hur ska man leva vidare?

I Hunger games – Mockingjay del 2- ställs frågan många gånger om vad som är moraliskt rätt och fel i krig. Hur ser vi på civila offer? Är det okej att använda sig av civila måltavlor för att uppnå sina mål? I filmens värld, att avsätta en diktator. Vad blir då konsekvenserna av detta handlande? Huvudpersonens Katniss moraliska kompass är sönder. Hon vet inte riktigt längre vad som är rätt och fel. Hon vägrar se hela världen som ett stort Hungerspel. Mot filmens slut så agerar hon på ett sätt som inte säkert alla anser vara korrekt. Men det är perfekt väg in till samtal om moral och etik. I Hunger games-berättelsernas värld finns inte heller religion med som moralisk kompass – vilket innebär att frågorna blir mer allmänmänskliga.

Så använd Hunger Games böckerna och gå och se bioaktuella Mocking Jay del 2 till att diskutera aktuella händelser här och nu.

Som ni säkert vet så har jag skrivit en filmhandledning till den första Hunger Games filmen. Den kan ni läsa här.

http://193.10.144.150/contentassets/8915c060bb844cd4a4df968d9b2fcf94/hunger-games_hunger-games_2.pdf

Vill ni ha lite bakgrund till berättelserna – får ni lite hjälp här:

Höstens filmer – skolbiotips från Malmö Filmdagar

Av: Linnea Fant

Som nyanställd på Folkets Bio Filmpedagogerna lämnar jag Malmö Filmdagar med känslan av att ha blivit utbildad… och upplyst… i mörkret… i timmar i en biosalong. Efter tio år som lärare är mitt fokus är självklart när jag sitter i salongen: Hur kan filmerna användas för unga i undervisningssammanhang? Men inte bara det: Jag tycker att barn och unga har rätt till kunskap och till tro på framtiden. Så här kommer några reflektioner kring några av filmerna som jag tror kan ge just detta.

Jag är född 1979, och vet att romerna har haft det mycket svårt i Sverige, att de har förföljts och diskriminerats så länge och så nyss att vi fortfarande skäms så mycket att vi sällan talar om det. Kanske är det just därför jag till fullo inte har vetat vilken kraft Katarina Taikon var i kampen för att de mänskliga rättigheterna även skulle gälla romerna. Jag levde inte när det hände och jag har inte fått den berättelsen tydliggjord i min bild av hur Sverige blev det Sverige vi har idag. Jag visste inte heller att berättelserna om Katitzi så tydligt var skapade med syftet att förändra. Katarina Taikon skrev dem när motståndet från högt uppsatta politiker och vanliga vuxna hade visat sig vara oövervinneligt och hon insåg att om hon ska kunna förändra så måste hon rikta sig till de unga som växer upp. Och detta gäller väl även idag. De som växer upp nu har rätt till Katarina Taikons berättelse för att förstå den värld vi lever i nu, för att slippa känna misstanke och hat mot de människor de möter i dagens Sverige och istället få förståelse för att vi människor i stort sett har samma önskningar, likartade mål för våra liv och för våra barn men helt olika förutsättningar för att nå dit vi vill. Så jag hoppas att många elever i vårt land får möjlighet, att mycket snart, att se Lawen Mohtadis och Gellert Tamas dokumentärfilm Taikon. Tänk att i skolan låta eleverna arbeta med ”att berätta för att påverka” med hjälp av filmen Taikon tillsammans med nyutgåvorna av Katizi-böckerna Jag tror inte att vi ska vänta med att ge eleverna Katarina Taikons berättelse.

https://www.youtube.com/watch?v=bfhMMDiRvzo

Hur vi möter de människor som kommer till vårt land idag, beror på hur vi förstår dem. En film som också kan riktas till unga, över 15 år, är Filmen Dheepan som handlar om flykt och om vem du blir i det nya landet. Här kan vi få förstå hur krig och fruktansvärda upplevelser märker människor för livet men vi får också veta att de har kraft att skapa om sig själva. En film som rör sig mellan drama och action och som lyckas hålla fokus på livets svåraste men som ändå inte lämnar den unga tittaren i mörker.

Så hur blir man då den man är. Svaret på den frågan finns självklart på insidan. Insidan ut är en fantastisk film att utgå ifrån när gäller frågan om hur vi skapar identitet och om att alla delar av oss själva behövs för att skapa en hel människa. Kan inte tro annat än att detta verkligen är en film för alla åldrar. Kring denna film bör barn, unga, vuxna och äldre kunna mötas i samtal om hur det går till att växa upp, hur det går till att minnas och om hur vi ständigt skapar och omskapar berättelsen om oss själva genom vad vi minns och hur vi minns. I slutet av Insidan ut, får vi en hint om att det värsta nog inte är över när du är 11 år och det kan säkert de flesta unga och vuxna åtminstone vara överens om.

Som tonåring är det inte så lätt att fatta hur världen funkar. Det vet vi nog alla som har varit där och tagit oss över till andra sidan. Vi behöver hjälp för att hitta rätt. Det hade varit enklare om det fanns regler! Det borde finnas regler är en ljus berättelse om vänskap och det svåra i att växa upp tillsammans och på egen hand. Den berättar om hur vilsen och trevande man kan vara när det kommer till att hitta strategier för att lösa stora och svåra problem. Men denna berättelse blir varken svår eller problemtyngd och som ung kan du förhoppningsvis få en filmupplevelse som gör att du vet lite mer om dig själv och får känslan att allt, även det som verkar olösligt, ordnar sig till slut.

Och så slutligen, min personliga favorit, den animerade filmen Havets sång. Här får du möta ett äventyr i verklighetens och mytens värld. Om du följer berättelsens tråd kan du inte bara finna hela dig själv och din historia utan också ditt äventyr. Jag pratade med en femåring och en åttaåring härom dagen, om deras upplevelse av denna film. Jag blev förvånad över hur lika vi hade tänkt kring filmen. För de såg också bortom äventyret och tänkte på hur sorg kan förbytas i glädje och att det sällan bara finns det ena eller andra. Och kanske kan även tonåringen ta till sig denna film. Tänk om man kunde ha åldersblandade samtal om denna film på en skola, där tonåringarna kunde agera samtalsledare för de yngre barnen. Det skulle vara lärorikt om de fick lov att upptäcka hur lika vi är, vi människor, oavsett ålder. Och tänk om man skulle låta eleverna se både Havets sång och Insidan ut och låta dem upptäcka beröringspunkter: Hur går det till att växa upp? Hur blir en människa hela sig själv?

Glad, för att det finns filmer för unga som spelar roll, lämnade jag Malmö Filmdagar.